Genusflödet

• Arkiv

Sexuellt våld under Förintelsen lyfts fram i ljuset

Nyhet: 2012-01-09

Som en del i Nationella sekretariatet för genusforsknings arbete med det nya temat Krig och fred publicerar vi Johanna Koljonens intervju, exklusivt skriven för genus.se, med redaktörerna för boken Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust. Forskarna Rachelle Saidel och Sonja Hedgepeths bok har öppnat upp för ny forskning kring en tidigare nästan helt okänd aspekt av Förintelsen.

Boken Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust existerar på grund av en utskällning på en gräsmatta utanför Yad Vashem-arkiven i Israel. Rochelle Saidel och Sonja Hedgepeth, bokens redaktörer, konfronterades där år 2006 av en framstående amerikansk Förintelseforskare. Han var enormt upprörd över att de i en workshop kort berört sexuellt våld i koncentrations- och dödslägren. Eftersom han inte lyckats tala förstånd med dem under seminariet vände han sig nu upprört till den israeliske kollega de stod och pratade med.
“Säg åt dem,” ropade han, “att judiska kvinnor inte blev våldtagna under Förintelsen! Säg att de inte kan gå omkring och påstå det. Det finns inga dokument!”
Israelen förklarade diplomatiskt att han faktiskt hade sett ett dokument en gång. Men bara ett enda i det enorma arkivet. Inte mycket att gå på.
Rochelle Saidel leder det kvinnohistoriska Remember the Women-institutet. Sonja Hedgepeth forskar i tysk litteratur och om exiltyskar, samt undervisar om Förintelsen på Middle Tennessee State University. De var vana vid motvind, förklarar de i New York där vi träffas i samband med ett panelsamtal kring sexuellt våld i väpnade konflikter. Kvinnors upplevelser av Förintelsen betraktades nämligen länge som ett lite osmakligt forskningsområde, som om det uppmanade till jämförelser i vem som lidit mest. Samtidigt betraktades andra specialiserade studier som relativt oproblematiska – barns erfarenheter, olika geografiska områden, olika koncentrationsläger, behandlingen av olika etniska grupper.

Idag är det mer eller mindre självklart att lidandet i samband med Förintelsen tog sig olika uttryck och att kön var en av parametrarna som påverkade hur. Men Saidel och Hedgepeth berättar att det tog nästan tjugo år för känslostormarna att lägga sig och forskningen om kvinnospecifika erfarenheter av Förintelsen att komma på plats. Först därefter, kring millennieskiftet, började forskare ställa frågor om sexuellt våld i samma kontext.
- Att hitta dokumentation är svårt eftersom Rassenschande [sex mellan "arier" och "icke-arier"] var olagligt. Det var lättare att våldta en kvinna och sedan bara döda henne,” förklarar Saidel.
- Och hur skulle sådana dokument se ut?” frågar Hedgepeth retoriskt.
- Borde våldtäktsoffren ha bett om ett officiellt certifikat från våldtäktsmännen? Det är löjligt. Rochelle och jag visste att det fanns forskare som jobbar med detta med utgångspunkt i andra typer av dokument, och vittnesmål och memoarer. När vi hörde mannen påstå att det inte ens hade hänt, såg vi på varandra och tänkte: Nu gör vi det här.”

Skriftliga källor fanns

Det visade sig faktiskt finnas skriftliga källor. Lokala rättsfall mot Wehrmachtsoldater, officiella klagobrev från enskilda officerare, dagboksanteckningar och gettotidningar. Men viktigast är memoarerna och vittnesmålen. Bland de stora intervjubaserade dokumentationsprojekten av Förintelsen som har gjorts i bland annat Israel och USA, har få inkluderat systematiska frågor om sexuellt våld. Men det material som finns är informativt.
Saidel och Hedgepeth insåg dessutom snabbt att det fanns referenser till sexuellt våld även i välkänt material, till och med i texter de själva undervisat ur på universitetet, utan att tidigare riktigt lägga märke till de delarna av innehållet. I vittnesmål och memoarer använder överlevande ofta eufemistiska omskrivningar för att beskriva sexuella situationer, vilket kan ha gjort det lättare att värja sig mot bilderna, att mentalt vända bort blicken och därmed bidra till tystnaden.

En bakomliggande orsak, föreslår jag, skulle också kunna vara vår ovilja att acceptera det sexuella eller sexualiserade våldet som en del av en västeuropeisk krigsupplevelse. Hedgepeth och Saidel svarar att just det har gjort det viktigt att prata om boken, även i sammanhang där aktuella konflikter behandlas.

Väldokumenterad prostitution

Kvinnor och i mindre utsträckning män och barn utnyttjades och våldtogs i getton, i lägren och på ockuperade orter. Lokala fall av sexslaveri verkar ha förekommit, även om dokumentationen där är svag. Den officiella, organiserade prostitutionen i lägren (vars offer på grund av raslagarna inte var just judinnor) är däremot extremt väldokumenterad.
Trots att även våldtäkter på män under Förintelsen är dokumenterade, liksom sexuella övergrepp på kvinnor med kvinnliga förövare, är det kvinnors särskilda fysiska utsatthet i konfliktsituationer som dominerar. Entydigt är att sexuella övergrepp i krigstid inte kan bortförklaras som tillhörande något "primitivt" eller "ondskefullt", som ett utvecklingsstadium just våra samhällen skulle ha lämnat bakom sig.

De som våldtog var inte bara nazister och deras allierade. Bland förövarna fanns också många som i förenklade bilder av Andra världskriget entydigt bör räknas till “de goda”. En del av dem som med fara för sina liv dolde judar förgrep sig på dolda kvinnor och i vissa fall sannolikt barn. Soldater ur de befriande arméerna i både öst och väst utnyttjade lokalbefolkningen, internerade och gömda. Också judar (medfångar, medgömda och lokala makthavare) fanns bland förövarna.

Dubbla känslor av skam och skuld

Det dominerande skälet till att erfarenheterna först nu lyfts fram är att de skam- och skuldkänslor som fortfarande drabbar offer för sexuellt våld var ännu starkare i trettio- och fyrtiotalens sociala verklighet. Ansvarskänslorna fick ytterligare psykologisk komplexitet bland offer som dessutom kände en övergripande skuld för att alls ha överlevt Förintelsen.
Det framgår också i boken att överlevande kvinnor efter kriget både i Israel och i sina ursprungliga miljöer ofta misstänktes vara “tainted goods”, inte bara psykologiskt traumatiserade utan också sexuellt förbrukade eller befläckade. Särskilt yngre eller mer attraktiva kvinnor drabbades ofta av det stigmatiserande antagandet att de aktivt måste ha prostituerat sig för sin överlevnad.
Och visst förekom det att soldater eller medfångar med ett överskott av mat valde att byta till sig sexuella tjänster. I sådana situationer uppfattades kvinnorna som prostituerade och därmed symboliskt ansvariga för transaktionen.
- Jag tycker att även sådana fall egentligen borde betraktas som sex under tvång eller prostitution under tvång, säger Saidel.
- Om du är man och har en halv brödbit… Du skulle kunna ge kvinnan brödet, men du har makt så du väljer att säga ‘då måste du…’ Fast det handlar om kvinnans överlevnad, eller hennes barns.

För kvinnor i lägren innebar den nedbrytande dehumaniseringsprocessen inte bara en förlust av individuell identitet utan också av könsidentiteten. Undernäringen tog bröst, höfter och menstruation. Allas huvuden tvångsrakades, vilket i en tid då kortklippta kvinnor var något helt otänkbart var ännu ett mer traumatiskt ingrepp än det skulle vara idag. Dessutom förekom under det nazistiska styret både tvångssteriliseringar och tvångsaborter. I lägren utfördes dessutom hemliga nödtvångsaborter med målet att rädda livet på mödrarna eftersom graviditet innebar en automatisk dödsdom.
- Och sexuellt… Jag är född 1952 och man pratade fortfarande inte om sådant, Unga människor på den tiden visste ingenting! Självklart förstår man att de efteråt inte ville berätta… de ville ha familjer. De ville leva, för guds skull! säger Hedgepeth.
- Särskilt i östra Europa var de judiska hemmen ofta väldigt religiösa och de här flickorna hade varit väldigt beskyddade. En kvinna som jag intervjuade berättade om den enorma chocken när alla tvingades klä av sig när de togs in i lägren. Hon hade aldrig sett sin mor naken tidigare. För henne var redan det en kränkning, ett övergrepp, berättar Saidel.
Hon tillägger att soldaterna ofta tog på de avklädda kvinnorna och att olika förödmjukande undersökningar förekom.
- Varenda kvinna som sattes i läger blev utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Det finns förstås inget pålitligt sätt att ta reda på hur många människor som våldtogs eller utnyttjades sexuellt. Mörkertalet är självklart enormt, säger Saidel.
- En kvinna som arbetar på Baycrest Geriatric Home For Holocaust Survivors berättade för en vän till oss som själv överlevde Förintelsen att många av patienterna på sin dödsbädd säger, ‘Jag blev våldtagen. Men berätta det inte för min familj’. De vill inte att det skall komma fram.

Tvärvetenskaplig forskningsansats

Hedgepeth och Saidel valde att anamma en tvärvetenskaplig approach i sin antologi. Detta är dels för att vittnesmål inte inom historievetenskapen är en självklart accepterad källa, dels för att andra discipliner erbjuder användbara perspektiv på de renodlat historiska kapitlen. Till exempel analyserar genusvetaren Kirsty Chatwood variationer på en särskild övergrepps- och upprorsberättelse, som mytologiserades inom den muntliga traditionen i bland fångarna i Auschwitz-Birkenau. Psykologen Eva Fogelman, specialiserad på psykoanalytiskt arbete med överlevande och deras efterkommande i flera generationer, närläser vittnesmål av överlevande offer – även texter som uppenbart helt eller delvis består av förvirrade fantasier. I en särskild sektion belyser film- och litteraturvetare det sexuella övergreppets symboliska betydelser och narrativa funktion i fiktiva berättelser om Förintelsen.

Vi samtalar länge om den symboliska sammansmältningen av kvinnans och nationens kropp och den i väpnade konflikter mycket vanliga ideologiska förväntan att en kvinna hellre bör ta sitt liv än att leva med att ha blivit våldtagen. Vem är det egentligen hon har svikit genom att utsättas för ett sådant brott i krigstid?
- Det har att göra med manlig makt, eller hur? Med patriarkatet, svarar Hedgepeth.
- Men det här kräver djupare studier och vi hoppas att den här antologin ska inspirera fler forskare att utforska sådana frågor specifikt.
Saidel tillägger att uppmärksamheten kring boken redan fått både forskare och andra människor att höra av sig.
- Vi träffade en mycket intressant kvinna igår, tysk, från Schlesien nära Polen. Hon berättade att hennes mor var en förlossningssköterska som under kriget hade hjälpt gömda judiska kvinnor med förlossningar. Det finns så många otroliga berättelser. Så mycket kvar att utforska.”

Fotnot: En uppföljande intervjustudie om sexuellt våld i Förintelsen pågår just nu i Remember the Women-institutets regi. Överlevande offer och vittnen som är villiga att bryta tystnaden inbjuds kontakta projektet på adressen info@rememberthewomen.org. Projektkoordinator är Jessica Neuwirth, grundare av Equality Now och FN-expert på sexuellt våld i Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo.

 

AV: Johanna Koljonen