Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

"Genusforskning behövs nu mer än någonsin"

Nyhet: 2019-10-01

Den första generationens genusforskare slog sig in på universiteten med den uttalade viljan att förändra de akademiska institutionerna.
− Nu måste vi slåss för att försvara dem. Det är paradoxalt, säger Rosi Braidotti, professor vid Utrecht universitet i Nederländerna.

Rosi Braidotti har varit en drivande kraft i etableringen av genusforskningen i Europa sedan slutet av 1980-talet, då hon blev professor i kvinnovetenskap vid Utrecht universitet. Hon såg unga forskare försvinna över Atlanten till USA och ville bygga upp en stadig plattform av feministiska teoretiker här i Europa.

− Vi behövde få till en struktur där studenter och forskare kunde cirkulera inom Europa och utbyta erfarenheter, säger hon.

År 1991 bildade hon nätverket Noise, (Network Of Interdisciplinary Gender Studies in Europe) som håller en årlig sommarskola för studenter och doktorander. Sex år senare, 1997, startade hon det Europeiska forskarnätverket Athena (Advanced Thematic Network of Women’s Studies in Europe). Där emellan, år 1995, grundade hon The Netherlands research school of Women’s Studies vid universitetet i Utrecht − detta i en tid när institutionaliseringen av genusforskningen diskuterades livligt inom den feministiska rörelsen i Europa.

− Vi som var med och inledde den långa marschen mot institutionalisering under 1980-talet visste att vi gick på lina. Vi tog den radikala potentialen in på universiteten i hopp att förändra institutionerna med våra vetenskapskritiska perspektiv. Samtidigt vet vi att universiteten praktiserar förtryckande tolerans: rebeller släpps in för att tämjas, säger Rosi Braidotti.

Själv tror hon på idén om att förändra inifrån och så här 30 år senare ser hon flera fördelar – praktiska såväl som teoretiska – med etableringen av genusvetenskap som ett eget universitetsämne.

− Det gör det lättare att föra kunskapen vidare mellan generationer och därmed öka antalet kritiska röster. Dessutom tycker jag att vi har lyckats behålla vår radikala röst, säger hon.

Genusforskningen måste breddas

Rosi Braidotti tycker inte att genusforskningens kritiska udd har mattats av inne i akademin. Däremot är hon delvis kritisk till riktningen som genusforskningen har tagit. Hon tycker inte att de genusvetenskapliga institutionerna tar ett tillräckligt starkt grepp om det hon ser som de stora samhällsfrågorna i vår tid, de stora utmaningarna.

− Vi har en helt ny ekonomi och en teknikutveckling inom till exempel IT och AI som förändrar strukturerna för vår sociala interaktion och arbetsmarknaden. Det är den stora utmaningen. Många jobb kommer ersättas av robotar. Kvinnor kommer att påverkas särskilt mycket av den här förändringen, som slår hårt mot hela arbetarklassen, säger hon.

Hon beskriver det som att vi håller på att få en ny typ av klassrelationer, mellan monopolet hos de fyra teknikjättarna Google, Apple, Facebook och Amazon, och det digitala proletariatet.

− Vilken som av de här fyra jättarna har mer makt än de flesta nationalstater. Koncentrationen och polariseringen av förmögenhet är större i vår tid än under den första industriella revolutionen, säger hon.

I en så här omvälvande samhällsförändring är olika marginaliserade grupper särskilt utsatta, konstaterar Rosi Braidotti.

− Det gäller särskilt med tanke på att den här så kallade fjärde industriella revolutionen äger rum samtidigt som klimatförändringarna och hotet om en miljömässig sjätte utrotning, säger hon.

Som hon ser det behövs genusforskningen just nu mer än någonsin – och den behövs i de stora frågorna som rör ekonomin, tekniken och miljön.

− Ta till exempel frågorna som rör internet och datainsamling. Vad har vi att säga?! Och var finns feminismen i debatten om klimatförändringarna?

Under de senaste åren har Rosi Braidotti främst fokuserat på att utveckla forskning i skärningspunkten mellan teknisk utveckling och miljökris. År 2013 kom hennes bok ”The Posthuman” och nyligen släpptes uppföljaren ”Posthuman Knowledge”. Just nu arbetar hon med den sista boken i trilogin, som handlar om just ”Posthuman Feminism”.

Utgångspunkten i posthumanistisk forskning, som Rosi Braidotti ser det, är det kritiska perspektivet på uppdelningen mellan människan och ”det andra”, till exempel djur och tekniska artefakter. Den dikotomin utmanas av den tekniska utvecklingen som präglar både våra vardagliga liv och forskningen. Inom till exempel medicinen kan tekniska apparater numera fungera som en del av den mänskliga kroppen. Inom juridiken kan icke mänskliga agenter som floder eller landområden tilldelas status som juridiska personer och därmed få ökat skydd från exploatering. Inom biologin kan hela livsformer skapas från stamceller – som artificiellt kött, patenterat och sålt som en ny organism.

− Vi människor utvidgar vår vetenskapliga och ekonomiska kontroll över annat levande samtidigt som vi konfronteras av miljöhot som ger oss anledning att ifrågasätta den mänskliga artens särställning i relation till många ”andra” – djur och teknologiska. Feminismen har alltid hanterat frågor som rör makt och därför har vi mycket att säga om det här posthumanistiska ögonblicket, säger Rosi Braidotti.

”Universiteten är i trubbel”

Etableringen av genusforskningen beskrivs ofta i dåtid, som någonting som hände under 1980- och 1990-talet, men Rosi Braidotti pratar genomgående i presens.

− Jag tror att vi just har börjat. Jag säger ofta till unga forskare att de befinner sig i en liknande situation som den vi var i på 80-talet. Inom fältet är vi lika experimentella som någonsin tidigare. Det här är en ny början, säger hon med särskild hänvisning till den växande nationalismen och populismen i Europa med regimer som vill in och styra universiteten.

De här rörelserna är främlingsfientliga men också misogyna, heteronormativa och transfoba, konstaterar Rosi Braidotti. De är också anti-intellektuella och stöttar regeringar som vill öka sin kontroll över universiteten, tillägger hon.

− Universiteten är i trubbel, i synnerhet humaniora, som sysslar med frågor som rör identiteter och kulturer, och genusinstitutioner, som fått direkta hot om nedläggning, säger hon och pekar på Ungern som det mest aktuella exemplet.

Där har regeringen tagit bort genusstudier från listan över godkända masterprogram. Samtidigt har de ökat sin kontroll över forskningsfinansieringen och över verksamheten vid de statliga universiteten för att få lärosätena att följa den nationalistiska agendan. Central European University, ett universitet som finansieras av Soros Foundation, har helt tvingats lämna landet.

− När min generation genusforskare kom in i akademin slogs vi för att förändra universiteten. Nu måste vi slåss för att försvara de akademiska institutionerna. Det är paradoxalt, säger Rosi Braidotti.

Hon beskriver det som att genusforskningen just nu attackeras från två håll. Dels politiskt från konservativa och högerradikala som uppfattar fältet som politisk motståndare. Dels inom akademin, där genusforskningens metoder åter kritiseras för att brista i sin vetenskaplighet.

− Den inomvetenskapliga kritiken har funnits med ända sedan vi började publicera oss, få anslag och professurer. Vi har svarat genom att ägna stor uppmärksamhet åt metodfrågor, nyckelbegrepp och terminologi. Det bästa vi kan göra nu är att fortsätta bemöta kritiken öppet och rigoröst genom att förklara våra metoder, adressera de stora samhällsfrågorna och visa hur vår forskning är relevant. Vi måste ta kritiken från våra kollegor inom akademin på stort allvar, säger Rosi Braidotti.

Hon beskriver det som att vi befinner oss i en tid där den akademiska friheten är under allvarligt hot. Samtidigt ser hon hur humaniora håller på att förlora sin auktoritet. Det beror, menar hon, bland annat på angreppen från nationalistiska rörelser och på att nyliberalismen premierar forskning som genererar patent och ekonomisk vinst − men också på att humaniora inte har lyckas förklara sin relevans i relation till de omvälvande förändringarna som präglar vår tid.

− Det krävs större ansträngningar att möta de breda frågorna som rör tekniken, den globala ekonomin, internet och så vidare. Vi måste också förändra våra läroplaner utifrån detta, säger Rosi Braidotti.

EU en viktig aktör

Med Noise och Athena ville Rosi Braidotti och hennes feministiska kollegor bygga en struktur där genusstudenter och genusforskare i Europa kunde lära av varandra. Båda nätverken startades och drevs under många år med hjälp av EU-medel och Rosi Braidotti beskriver nätverken som en del av en institutionalisering av genusforskningen på EU-nivå.

− Sedan min ungdom har jag en djup tro på EU som post-nationalistiskt projekt, som ett motgift mot europeisk fascism och militarism, säger hon och förklarar att hennes tro på EU:s potential är intakt, trots Brexit och det ökade inflytandet från nationalistiska och högerextrema partier.

− Om det är alternativet, då är EU absolut nödvändigt, säger hon.

Att krafter på högerkanten ökar sitt inflytande i EU har, som hon ser det, en enkel lösning:

− Vill vi ha ett demokratiskt EU så måste vi skapa det. Vi måste in och kämpa för det. Vi måste tillsammans utveckla våra visioner för ett demokratiskt Europa genom att se både de positiva och de negativa aspekterna av Europas historia, särskilt fascismen men också kolonialismen, vår djupa misstanke gentemot andra. Vi måste göra oss immuna mot fascismens fascinerande makt, som Primo Levi så vältaligt skrev om. Annars kommer vi att upprepa den fascistiska katastrofen än en gång, säger hon.

Som hon ser det är EU en viktig aktör för genusforskare inom unionen, inte minst som en stor forskningsfinansiär och genom att unionen i de flesta fall är mer progressiv än medlemsstaterna. I EU:s nuvarande forskningsprogram ”Horisont 2020” ställs genomgående krav på att den forskning som får finansiering ska ha genusperspektiv och Rosi Braidotti hoppas att de kraven ska finnas kvar lika starkt i det kommande programmet ”Horisont Europa”, som sträcker sig åren 2021-2027.

− Arbetet för integrering av genusperspektiv i EU-finansierad forskning var en viktig fråga för Athena, och vi fick igenom många av våra krav. I slutändan är den största utmaningen att se till att implementeringen verkligen fungerar, säger hon.

Posthumanistisk sommarskola

Forskarnätverket Athena lades ner 2011 efter att finansieringen från EU upphörde men arbetet bärs vidare av AtGender. Noise anordnar fortfarande genusvetenskapliga sommarskolor, dock utan EU-stöd och Rosi Braidotti är inte längre med och driver arbetet.

Sedan 2013 håller hon en egen sommarskola med fokus på sitt posthumanistiska arbete. Behovet av internationella plattformar för genusstudenter och genusforskare är lika stort idag som för 30 år sedan, tror hon. Nu, i en tid när kunskap produceras av en mängd olika aktörer, tror hon också att det är viktigt att vidga sina nätverk och skapa nya allianser med forskare, aktivister, konstnärer och andra feministiska tänkare som finns utanför akademin.

− Kunskap produceras inte bara inom universiteten längre och vi måste bygga bredare nätverk med personer som delar vår analys av världen och vår demokratiska vision för framtiden. Demokrati kräver öppen dialog och rättvis kritik: vi måste utveckla kulturer präglade av ömsesidig respekt, säger Rosi Braidotti.

− När det kommer till kunskapsproduktion är vi i en otroligt spännande tid präglad av en massiv vetenskaplig revolution, ledd av den nya tekniken. Vi befinner oss i en fantastisk − och fruktansvärd − tid.

Länkar till organisationer som nämns i texten:

AtGender

NOISE Summer School

AV: Charlie Olofsson

Sidansvarig: Inga-Bodil Ekselius|Sidan uppdaterades: 2019-11-18
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?